måndag 9 november 2015

Den som törs

Vi har slagit oss ner i matsalen och fått in ett glas vin. Vid bordet bredvid ett omaka par. Hon kan vara  bibliotekarie, han mellanchef i tillverkningsindustrin. I övrigt tomt. De talar med dämpade röster. Vi också. Självmedvetet raka i ryggen. Besticken klirrar.


Ett nytt sällskap gör entré. Fyra personer. Först går en kvinna med grå page och klarröda glasögonbågar. Med hög och klar röst säger hon, medan hon kryssar fram mellan borden: hej alla människor!

Vad får hon till svar? Ett mummel, ett humm, en nick. Vaga ljud och lyfta ögonbryn från människor som gått in för att ignorera varandra, diskret men bestämt.

Fler middagsgäster anländer. Ljudnivån stiger. Mina axlar sjunker ner. Äntligen kan man prata obehindrat. 
Nu kommer kocken ut. Hej kocken! Det är kvinnan i glasögon som vill berömma maten, potatis- och mozzarellaterrinen som var särskilt fin. Kocken ser glad ut. Till och med stolt? Det omaka paret vill också ge beröm, därefter det äldre paret längst in i hörnet. Tack tack säger kocken och bockar med händerna bakom ryggen. Tack tack, till höger och vänster när han går genom matsalen. 



Hej alla människor! Vem vill inte vara sådan? Den som törs uppmärksamma andras närvaro och annonsera sin egen.


Hej alla människor.
Så enkelt.

Så svårt.


lördag 7 november 2015

Komplicerade sopor


Står i badrummet med ena foten på toalocket och den andra på våtmattan. Redo, med rakskum "för kvinnor" (dont't get me started) och rakhyvel för engångsbruk (ja, även jag). Trycker in den lilla fjongen på munstycket och drar en elegant linje längs med vaden. Förväntar mig en blå sträng av kemisk gegga. Får ett sprutt och ett pys. Löddret, som följt mig genom livet sedan 1999, är slut.


Under diskbänken har vi en särskild påse för Komplicerade Sopor. Här hamnar de (alldeles för många) förpackningar och prylar som sopstationen vid fotbollsplanen inte rår på. Raklöddret för kvinnor – en metalltub med drivgas och kemikalier toppat med ett fastgjutet munstycke av plast – blir både vidunder och praktexemplar i denna samling av dåliga samveten.

Blir sedan stående i köket. Glömmer hårväxten och rakhyveln och den nära förestående weekendresan med offentligt bastubad. Tänker på komplicerade sopor. Som rasslande skräppåse och som metafor. Känner tacksamhet för den kommunala återvinningscentralen som tar emot och, åtminstone i symbolisk mening, tar över ansvaret för de giftiga konsekvenserna av min livsföring. De andra, verkligt komplicerade restprodukterna av ett levt liv, det känslomässigt radioaktiva, är desto svårare att bli av med och låter sig inte lämpas över på någon annan. Möjligen kan det spridas ut till fler men inte samlas ihop och lämnas bort.

De riktigt komplicerade soporna måste vi själva bryta ner. Vara våra egna komposter. Överfulla av uttjänt kärnbränsle och självlysande i trehundratusen år.