Den tyska staden Aachen
ligger i mellersta Tyskland nära gränsen mot Holland. Hit kommer vi med
direkttåg från Paris. Promenerar, besöker museer, domkyrkan,
stadsparken. Vädret växlar mellan solsken med kvav värme och snålblåst
med vertikalt finmaskigt regn. Vi försöker vara stoiska och hålla fast
vid våra planer. Gå ner på stan trots att vi hellre vill ligga kvar på
sängen med varsin bok och en påse tortillachips. På kvällarna kan vi inte låta bli att
räkna upp vad vi gjort under dagen och ge oss
själva ett värderande omdöme. "Bra jobbat idag!" eller nått i den stilen.
Vi
äter middag och tar en öl. Vad sen? Affärerna har stängt. Gatorna
ligger öde. Någonstans spelas levande musik för en glad publik. Det
låter som ölsejdlar, grovhuggen inredning och 50 plus. Ljuden studsar
mellan de höga stenhusen i gränderna. En stund letar vi efter en möjlig
fortsättning på kvällen - det är inte ens mörkt ännu, och regnet lättar
säkert snart - men vill inte ha mer alkohol, glass eller kaffe och hittar ingen anledning
att inte gå hem. Det är ett misslyckande, så känns det, och en röst i
mitt huvud säger: åkte ni hela vägen hit för att sova bort
sommarnatten?!
Det är en anklagande rastlös röst
som vill och orkar allt. Vem tillhör den? Förmodligen flera. Det är ekot från visselpipor och stämpelklockor. Arvet från
generationer av duktiga mänskor som huggit i oavsett. Den tomma ångesten i konsumenten som ålagts att leva livet till 150
procent.
Om och om igen måste jag påminna
mig om att det är vi som bestämmer, att vi gör som vi vill. Om och om igen omvandlar jag resan, ja hela min tillvaro, till ett arbete. Jag planerar, utför,
avbryter, återupptar och värderar min insats kontinuerligt. Känner mig
nyttig eller onyttig, beroende på. Arbetar genom mig Europa som om arbete var den enda form av existens jag var förmögen till, semester ett okänt fenomen. Det är en deprimerande tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar