Svt, GP, SvD, GT, Expressen, SLA, Fokus och Faktum kan ha rätt!

Det regnar i Falköping och den väntande rishögen på Mösseberg blir blöt. Om detta borde jag skriva: kvällens valborgsfirande med körsång, fackeltåg, brasa och fyrverkerier. Om våren som kommer med tjutande visselpipor och rop från fotbollsplanen nära Trinnöjegatan. Om den trevliga tulpanplanteringen vid Ranten. Om det nya kaféet som serverar Lejonet & Björnen på Centralstationen.

Men.
Om detta har jag ingenting att säga.
Just nu tänker jag bara på er.

Eller rättare sagt, på mina följare på Twitter. En tapper och spretig skara av skaraborgare, politiker och personer som jobbar med politik, statliga tjänstemän, journalister och redaktionella medier – just nu från Svt, GP, SvD, GT, Expressen, SLA, Fokus, Faktum och Vårt Göteborg. Hej! Er passiva uppmärksamhet smickrar mig oerhört och kondenserar min prestationskramp till några droppar i ett provrör som hotar att ödelägga hela projektet.

Att invånare och lokaltidningar vill läsa om vad som händer på Falbygden förstår jag helt och hållet (därav den något krystade Falköpingsanknutna inledningen). Att nationella eller storstadsbaserade medier hakar på har jag svårare att förstå. Men jag har mina teorier.

Förmodligen har de tråkigt på jobbet och längtar till landet men har fått nog av Underbara Claras vintageklänningar och husmoderliga slash entreprenöriella bakande och odlande. Kanske trålar de efter stoff till skrivbordsartiklar som kan sätta plåster på såren efter den utarmade landsbygdsbevakning? Eller också följer de konton hit och dit utan urskiljning för att inte missa en fest någonstans.

Rent hypotetiskt kan det också vara så att de scoutar efter glada amatörskribenter som med lite hjälp snabbt kan nå 100 000 läsare om dagen i en målgrupp så nischad att inte ens Per Schlingman visste att den fanns. Dammsuger internet efter potentiella feelgooodkolumnister som vränger sig ut och in för att leverera något som stryker medhårs och skänker en känsla av okomplicerad värme för mänskligheten. Eventuellt tror de att de hittat något att hålla ögonen på. Kanske har de rätt.

Tystnaden och floden

Ibland får jag höra att jag är en intensiv person. Det stämmer. Periodvis – under en kväll, en vecka eller tre månader – kan jag gripas av en våldsam vilja att kommunicera, få saker sagda och skrivna. Jag avbryter, höjer rösten, gestikulerar och kräver mer uppmärksamhet än jag ger tillbaka. Har roligt. Slutar uppfatta subtila signaler och kliver över människors gränser utan att förstå det.

Förr eller senare tar det slut – plötsligt ekar huvudet tomt och jag har inget mer att säga. Absolut ingenting. Dessutom har jag redan sagt tillräckligt och alldeles för mycket. Dragit på mig läsare, följare och förväntningar som jag omöjligen kan överträffa. Varit högljudd och tröttsam. Så jag tystnar.

Ibland leder tystnaden till en omedelbar lust att glömmas bort. Riv och bränn! Bensin bensin bensin! Allt blir genomblött och lättantändligt: fåfängt självupptagna texter, tramsiga försök att förklara komplexa sammanhang, skämt som skavt mer än de värmt. Om det finns en delete-knapp trycker jag på den. Googlar: radera retweetade tweets? Kastar allt över bord och grämer mig över att jag inte kan sudda i människors egna minnen.

Först när dammet lagt sig märker jag hur tråkigt jag har. Och hur tråkig jag är! Säger bara tråkiga saker. Tänker bara tråkiga tankar. Har en tråkig ton, tråkig uppsyn och absolut ingenting att bidra med i ett samtal. Ingenting som uppstår i mig är tillräckligt intressant för att skrivas ner, så jag låter bli. Om jag ändå försöker blir resultatet forcerat, fånigt, poserande, banalt eller högtravande. Löjligt.

Jag befinner mig i ebb.
Lång ebb.
Flera veckor utan vatten och alla båtar ligger på sidan och väntar.

Sedan läser jag en tidning. Eller ser en ny reklamkampanj. Och där står något dumt. Men hallå! Hur kan man trycka sånt här? Hur kan man skriva så här?! Varför ACCEPTERAR vi det här?! Månen har gått sitt varv. Floden rinner tillbaka. Här är vi nu.

Jag läser Tobias Holmgrens intervju med Sandra Beijer i Göteborgs-Posten (150426). Sandra är 30 år, framgångsrik skribent, bloggare och debuterande författare. Och Tobias frågar: "Är det läskigt att ha så mycket makt som du ändå har på bloggen?".

Oh no you didn’t.

Om denna fråga, och det faktum att en manlig journalist på fullt allvar ställer den till en vuxen kvinnlig författare och skribent, har jag inte en åsikt utan tjugo, minst. Samtidigt. Och jag måste kommunicera dem till någon nu, genast. Stackars A får mycket svårt att läsa klart artikeln om EUs tiopunktsprogram. Flod. Mycket flod. Högt vatten och strida strömmar. Ett tag. Oklart hur länge.