fredag 27 februari 2015

Sportbaren och genusprotokollet

Fem minuter ner på vår gata ligger O'Learys Falköping. En gång i månaden är det quizkväll med Per & Per & Sara. Dit går vi med A:s kollegor.

Quizzet hålls i källaren. På väggen en skylt med texten Man Cave. På menyn en köttfest. Överallt bilder av kämpande, vrålande, krigsmålade alfahannar. När Per &  Per & Sara drar igång tävlingen har jag tagit på mig så tjocka genusglasögon att jag knappt ser ölglaset framför mig. Minsta antydan till kvinnoförakt eller könskonservatism kommer tas upp i protokollet.

Lokalen är full av 30-plussare som vill roa sig i grupp och lekledarna tar sitt uppdrag på största allvar. Efter tio minuter dirigerar Per & Per kollektiv Brandsta citysläckers-handklappning och främlingar känner sig (nästan) som vänner. Det hela är, måste jag medge, noga planerat och skickligt genomfört. Arbetsdelningen mellan Per & Per & Sara tangerar visserligen välbekanta könsstereotyper (Sara sjunger fint, Per & Per skojar om sig själva), men det är också det enda de kan anklagas för.

Första pris, en gratis nota, går till två unga män vid bordet bredvid vårt. Lagnamnet 100 kilo får mig att tänka på 90-talsbarnprogrammet 100 kg godis, där Thomas Gylling talade till kameran med överdriven scenskolemimik medan animerat godis i grälla färger roterade runt honom. Jag vill gärna fråga dem om lagnamnet är en referens till Gylling och i så fall varför, men hinner inte komma till skott innan musiken tystnar, taklampor tänds, skärmarna släcks och kittet som (nästan) gjorde oss till vänner smälter bort.

När vi kommit hem konstaterar A att "fast man väntade sig något mer eller mindre sexistiskt snedsteg så kom det aldrig". Jag kan bara hålla med – genusprotokollet saknar anmärkningar. Det var, i all enkelhet, en trevlig kväll.

tisdag 24 februari 2015

Bilägaren hälsar och tackar för ångesten

Jag har en vän i Göteborg. En miljömedveten sådan. Det första han sa när vi sa att vi skulle flytta till Falköping var: åh nej, då kommer ni köpa bil! Det kommer inte hända, sa vi. Nu har vi köpt en bil.

Vi behöver en bil om vi ska kunna lära känna landsbygden och människor som bor där, säger jag, och syftar på de där nya vännerna vi ska hitta och besöka i gudsförgätna avkrokar långt utanför kollektivtrafikens grovmaskiga nät. Ingen säger att det återstår att se var våra ännu obefintliga och högst hypotetiska landsbygdsvänner har bosatt sig och hur bussförbindelserna dit ser ut, samt i vilken mån vi kommer att träffas hemma hos dem eller någon annanstans. Folk är för artiga.

Och så behöver vi bil för att åka till trandansen vid Hornborgarsjön, fortsätter jag. That's right. Jag som aldrig förut uppvisat minsta fågelintresse behöver plötsligt en bil för detta specifika en-gång-om-året-ändamål. Har jag undersökt bussförbindelserna? Nej, men ingen frågar om det. Istället nickar de införstående med vårt uppenbart trängande behov av att äga ett fordon. Trandansen är ju ändå trandansen liksom.

Hela diskussionen skaver mot min övertygelse om privatbilismens bidrag till ekosystemens undergång. Därför måste jag vinna den till varje pris. Bara genom att övertyga någon annan kan jag övertyga mig själv och hålla ångesten på avstånd.

Vid minsta tecken på tvekan och eftertanke hos mina åhörare drar jag fram mitt sista och starkaste kort. Vi behöver en bil så att jag kan ta körkort. Så att jag kan köra bil. Jag ser ut över min publik och konstaterar nöjt att tystnad råder. Inga följdfrågor och inga ironiska harklingar. Jag släcker ner min imaginära powerpoint och lommar iväg efter ännu en kopp besprutat kaffe i fikarummet.

Cirkelresonemangets styrka är att man (ibland) måste genomskåda en hel världsordning för att avfärda det. Få är beredda att vara så obekväma på stående fot.

Jag är glad att jag har min vän i Göteborg, han som ser hur ekosystemen förlorar sitt krig mot giftiga utsläpp och bekvämlighet. Han som hjälper mig att hålla min ångest vid liv och får mig att googla busstabellen till Hornborgarsjön.

torsdag 19 februari 2015

"Superåret 2015" eller "Har vi verkligen förtjänat det här?"

Det är A som säger det först: vi flyttar härifrån. Jag ska snart bli arbetslös igen och är redan på väg in i mörkret. Han trivs inte på sitt jobb och pendlar långt varje dag. Två fria människor (sätt det inom citationstecken om ni vill). Varför skulle vi stanna kvar?

Min första reaktion är rädsla. Jag gråter och skriker att han "inte får ta ifrån mig mitt hem!!". En hyresrätt på Hisingen som blivit min sista trygga zon i en värld som fallit samman. Men A är klok. Det finns andra hem för oss. Andra jobb. Andra platser. Bättre tider.

Inom några veckor har han fått en ny tjänst i  Falköping. Det är inte utan att jag blir avundsjuk. Hur kan det gå så lätt för honom, när det varit så svårt för mig?! Men mest blir jag glad, och stolt. I Göteborg finns ingenting kvar att förlora.

Falköping kräver inga sju år i kö för att få en central hyresrätt. Tvärtom – vi kan vänta tills vi hittar något vi verkligen vill ha. Ratar en mörk fyra i trist 70-talshus. Tittar på en ljus trea i en före detta teater och fattar vårt beslut med en enda blick bakom fastighetsägarens rygg. På tåget tillbaka till Göteborg turas vi om att hålla i kontraktet och säga: "vi ska bo här nu", "tänk att vi ska bo här nu!", "alltså, det är så fint!", och "har vi verkligen förtjänat det här?".

En månad senare, strax före jul, blir jag erbjuden en fast tjänst i grannkommunen Tidaholm. En rolig tjänst med stora möjligheter att påverka organisationens utveckling. Jag får kollegor och eget kontor med namnskylt vid dörren. En liten slick laptop och en Samsung Galaxy S4. Skyddsronder, fackliga ombud, friskvårdsbidrag och betald semester.

En plats att tillhöra. En stol som är tom när jag är sjuk. Ett nytt liv. En ny värld. Jag tror vi har förtjänat det.

onsdag 18 februari 2015

”Pissåret 2014” eller ”Vem drog ur proppen?”



Möte med chefen. Öppningsreplik: ”Det går inte så bra för oss just nu”. Tio minuter senare är jag på väg ned för trapporna med jackan i ena handen och väskan i den andra. Går, går, går. Bort bort bort. Trampar nästan ihjäl en duva som vägrat flytta på sig. Böjer mig ner och ser att den saknar huvud. Jag har fått sparken.

Jag lämnar tillbaka min dator, min yrkesidentitet, min telefon, min ekonomiska trygghet, min nyckelknippa och min känsla av att vara på väg någonstans. Till mina sista arbetsuppgifter hör att rita upp planeringen för det kommandet året på den stora whiteboardtavlan och sudda ut kolumnen där mitt eget namn står.

På Arbetsförmedlingens informationsträff för nyblivna arbetslösa får jag lära mig att varje arbetslös person måste använda sitt nätverk i sitt jobbsökande eftersom majoriteten av alla tjänster tillsätts via kontakter, inte annonser. Känner hat mot klassamhällets nedärvda privilegier. Sedan annonseras den glada nyheten att det ”redan nu är dags att börja söka sommarjobb!”. Då vänder jag ner blicken för att slippa se alla kvinnor och män som närmar sig pensionsåldern.

Under min första arbetslösa månad söker jag en rad kvalificerade tjänster som kräver högskoleexamen och flera års yrkeserfarenhet. Försöker känna mig positiv och kompetent men blir snart gråtfärdig av alla automatiserade e-postsvar som informerar om att 180, 255 eller rent av 291 personer har sökt tjänsten i fråga. Ibland finns där en defensiv underton, som om organisationen försökte mota bort en flock skällande hundar.

När arbetsförmedlaren ringer för ett "uppföljande samtal" är jag helt inställd på att bli granskad och ifrågasatt. Istället frågar hon hur jag mår. Hon är inställd på krishantering. Jag. Mår. Bra.

Jag söker ett otal administrativa tjänster med krav på gymnasiekompetens och intygar min ”goda förmåga att skapa ordning och struktur”. Ensam i tystnaden tror jag snart att ingen vill ha en assistent med en femårig examen, det är för dyrt och svårstyrt. Överväger att ljuga mig till sämre meriter. Ägnar istället en förmiddag åt att 
räkna ut vad som är mest sannolikt: att få en cancerdiagnos eller att få en tjänst i konkurrens med 291 sökande? Svaret gör mig inte gladare.

Sakta men säkert vinner den dagliga ensamheten mark och släcker varje ljus omkring mig. Jag börjar ana att jag har missförstått något av avgörande betydelse.

Efter fyra månader i arbetslöshet söker jag jobb som timvikarie på en bensinmack och uppger att jag ”gillar utmaningar”. Jag talar om för Seven-Eleven hur gärna jag vill ”arbeta med service i en miljö med många möten”. Jag skriver till enhetschefer inom hemtjänsten att jag ”trivs väldigt bra med att möta och bistå människor i olika livssituationer”. Ingen tror mig. 

Ibland säger vänligt sinnade människor att jag – som har en utbildning – måste ha lätt att få ett jobb? Det är en fråga, men också en vädjan. Visst är det så? Det var ju så det skulle fungera? Så har vi blivit lovade! När jag ser deras skepsis kan jag inte avgöra om det är mig eller samhällsbygget de tvivlar på.

***

Från januari till maj är jag arbetslös. Sedan har jag ett intressant men påfrestande jobb under ett par månader. Känner mig kompetent men tillfällig. Allt hänger löst och kan omförhandlas när som helst. I november är jag arbetslös igen. Det är ett litet helvete. Pissåret 2014.

tisdag 17 februari 2015

Jag vet ingenting om Falköping

Frisören har ett stort blont hår och bred dialekt. Idag utstrålar hon okonstlad trevlighet och melodifestival. ”Vad tycker du om Falköping då?” frågar hon. ”Jag tycker om volymen på husen” säger jag och känner mig excentrisk och obegriplig. Försöker förklara att ”de har en så trevlig storlek”. ”Eller hur!” instämmer hon glatt och får mig genast att vilja boka en ny tid.

Så här är det: jag vet ingenting om Falköping. Det vill säga, jag vet ingenting om Falköpings särart i förhållande till andra småstäder i Sverige. Jag vet att det är större än Tidaholm och mindre än Göteborg. Jag vet att där finns en del trevliga gator och en del mindre trevliga, som i de flesta småstäder. Vidare finns ett resecentrum, en kinarestaurang, ett Systembolag, ett Lindex, ett badhus och en VVS-grossist – som i de flesta småstäder.

Vad jag tycker om Falköping har väldigt lite att göra med Falköping och allt att göra med mig. Med mitt behov av rymd och tystnad, vår nya lägenhet och mitt nya jobb – i Tidaholm. Med min bestämda uppfattning att 2015 ska bli superåret som läker alla sår efter pissåret 2014 (mer om det en annan dag). Vad jag gillar med min nya tillvaro är att den inte liknar min gamla.

Men min frisör har inte efterfrågat en innehållsdeklaration över mitt psykiska mående de senaste 12 månaderna. Så jag försöker hitta en annan ände att börja i, och finner denna: vad jag gillar med Falköping är att det inte är Göteborg. Vad som skiljer Falköping från Göteborg är till exempel småskaligheten, överblickbarheten, den måttliga trafiken, trädgårdarna mitt i staden och byggnadernas mänskliga skala. Tre våningar, max fyra. Hus som får en att lyfta blicken mot takpannor och vindflöjlar, utan att skymma solen. Detta gillar jag med Falköping, säger jag till frisören.

I själva verket vet jag ingenting om staden. Allt jag kan se är ljuset som den kastar tillbaka när jag projicerar mig själv på gatorna och husen. Förr eller senare blir jag en del av platsen och måste kasta mig själv någon annanstans för att få syn på vem jag är. Min frisör ska fråga varför jag flyttar från Falköping och jag ska svara att träden är höga i Norrland. Om Falköping vet jag ingenting.

söndag 15 februari 2015

Storstadsnormen

När det stod klart att vi verkligen skulle flytta från Göteborg till Falköping och byta storstad mot småstad började vi ganska snart att beklaga oss över Storstadsnormen. Ni vet, föreställningen att människor blir viktigare och intressantare om de bor i en urban miljö. Uppfattningen att livet börjar på riktigt för landsortsbor när de flyttar till en större stad och tunnas ut för stadsbor som flyttar till landsbygden. Antagandet att invånare i geografiska, kommersiella, administrativa centrum är på väg och på gång, medan "folket i stugorna" sitter still.

Vi började också planera för helgbesök i Göteborg. Dels, så klart, för att träffa vänner och familj, men också för att fortsätta uppleva kultur. Gå på bio, teater och konsert. Sånt man måste göra för att själen inte ska torka ut och blåsa bort, som damm. Som om kultur inte fanns i mindre städer. Som om Falbygdens stolhet över det erkänt rika kulturlandskapet innebar att gånggrifter och kyrkoruiner är allt som finns att se. Som om landsbygden skulle tråka ut oss om vi inte hade en ordentlig motstrategi.

Nu har vi har bott i Falköping i två veckor. Hittills har vi sett filmen The Imitation Game på stadens biograf Cosmorama & Nya Roxy (stark!), köpt biljetter till Shima Niavarani på Vara Konserthus  och till Riksteaterns pjäs Middag på Falköpings stadsteater samt bokat in en kommande visning av Woody Allens Magic in the Moonlight på biografen Saga i Tidaholm.

Småstadens kulturella utbud är självklart mindre än storstadens, och antalet föreställningar och visningar färre. Men den som söker finner. Så förlåt Falköping, förlåt Skaraborg, för mina dumma fördomar. Det krävs uppenbarligen mer än en adressändring för att ta sig ur storstadsnormen.

torsdag 12 februari 2015

Utbrytarkonst i fikarummet

Varje dag åker jag buss från Falköping till Tidaholm och hem igen. Antalet passagerare som kliver på och av under denna sträcka har hittills aldrig varit mer än fem eller sex. Ibland är jag ensam hela vägen, i 35 minuter. Denna nya erfarenhet fick mig att prova en djärv tanke i fikarummet:

- Kanske är det så att privat bilkörning är mindre miljövidrigt än busstrafik ibland? Exempelvis på sträckan Falköping-Tidaholm? Kanske vore det bättre för miljön om jag körde bil istället för att sitta ensam på en buss som släpper ut nog med koldioxid för att transportera 55 personer?

I flera sekunder var jag ganska nöjd med mig själv. Jag hann till och med tänka att detta, detta är beviset för att jag kan ompröva mina sanningar utifrån nya erfarenheter! Klokheten själv. Tills en kollega påpekade att det kanske vore bättre att behålla bussarna och få landsbygdens bilpendlare att använda dem oftare.

Eh. Just det. Så klart.


Men! Under en kort stund var jag utanför boxen. För ett ögonblick provade jag på fullt allvar en ny tanke, som dessutom gick rakt emot mina invanda synpunkter och perspektiv på kollektivtrafik och koldioxidutsläpp. Den var visserligen inte särskilt radikal rent trafikpolitiskt, men ändå, på något sätt, en liten seger i kampen mot det förslappande vanetänkandet.

onsdag 11 februari 2015

Staden som vänder ryggen till

En och annan har påpekat att jag befinner mig i en förälskelsefas där allt (ALLT) i min nya tillvaro och hemstad ter sig fantastiskt och älskvärt. Så är det förstås. Falköping är ännu oförstört och nybadat. Men jag är fortfarande kapabel till kritik! För att demonstrera detta ska jag bjuda på en uppriktig recension av stadens entré mot världen.

När ni klivit av tåget (för självklart åker ni tåg) promenerar ni genom gångtunneln under spåren (där samtliga hissar är tagna ur funktion för reparation), tar trappan till vänster och stiger in i järnvägsstationens väntsal. Mycket vacker! Hela byggnaden är en kulturminnesmärkt pärla i vitt vars ursprungliga material och utseende är någorlunda väl bevarat (har jag hört). Biljettluckan är kvar men har tappat rösten. Nu står den tom och stum bredvid SJ:s automat.

Ni fortsätter genom väntsalen och kliver ut på trappan. Här har ni staden! Vad ser ni då? Framför er passerar en väg med en hel del trafik. På andra sidan vägen väntar en öppen yta med oklart syfte och användning. Vad jag minns från snöfria dagar finns där inga särskilda utsmyckningar eller anslående planteringar. Därefter följer - mitt emot järnvägsstationen - en lång och mörk tegelfasad som helt saknar fönster och dörrar. Byggnaden ser ut som en mur som ställt sig i vägen framför staden.

Att kliva ut från järnvägsstationen i Falköping är med andra ord som att komma till en fest och mötas av ett tomt dansgolv. Längst bort i mörkret står en klunga av bortvända ryggar. Man vet inte hur man ska ta sig in i värmen eller om det är värt besväret. Kanske vänder man i dörren.

Om du forcerar muren, det vill säga fortsätter förbi Ica Supermarket, kommer du så småningom upp till stadsteatern, Gamla torget, caféerna och butikerna. Där finns gata efter gata med mer eller mindre charmiga bostadshus och trädgårdar. Så småningom hittar du till Plantis, Folkets park, Falbygdens museum, Cosmorama, biblioteket och stadshuset.

Bit för bit öppnar sig staden och vänder sitt ansikte mot besökaren. Men första intrycket är alltjämt att staden vänder ryggen till.

måndag 9 februari 2015

Lyxa till det!

I helgen stod jag i kön på Ica och glodde på löpsedlarna med en Luxtvål i ena handen och ett paket mjölk i den andra. Fastnade på Aftonbladet där en puff för färgbilagan uppmanade mig att "LYXA TILL FAMILJENS FAVORITER!". Påbudet följdes av en förkryssad checklista med posterna "Lax", "Färs", "Kyckling" och "Enkla recept" samt, ett förtydligande i skrivstil för den som ännu inte knäckt koden: "Så gör du vardagsmaten på nya sätt".

Aftonbladet tror sig alltså veta att den genomsnittliga familjen är (eller borde vara) missnöjd med sin vardagliga kost och därmed i behov av goda råd. Aftonbladet har också identifierat vari felet ligger – och det handlar inte om näringsvärden, transfetter eller antibiotikamättat fläsk. Nej, felet är (och det är här man börjar ana att Jonas Gardell ligger bakom) att vardagsmaten är vardaglig. Våra vanor är för invanda och våra kryddor för storkökskompatibla. Alltså måste åtgärder vidtas och det är Sveriges alla kvällstidningsläsare med familj som måste göra det. Vardagsmaten. Måste. Lyxas. Till.

Hur vill då Aftonbladet/Gardell att detta ska gå till? Ska vi börja rosta insekter och koka vaktelägg? Nej. De köttiga råvarorna ("familjens favoriter") får under inga omständigheter bytas ut. Ska vi kanske förädla vår tarvliga kost med specialimporterade trälådor för ångkok eller en käck portabel gasolspis för hemma-wok? Nej igen. Ska vi lära oss att flambera och traktera primörer? Inte alls. Revolutionen ska tvärtom ske med "enkla recept".

Jag köper ingen tidning och ingen bilaga i fyrfärg, men gissar kallt att minst ett av de lyxiga vardagsrecepten består av en köttfärssås som blir kontinental och spännande med en skvätt överblivet lådvin.

På väg hem med min tvål och mjölk konstaterar jag att Aftonbladet förmodligen ger oss exakt vad vår tidsanda tror att vi vill ha: förändring utan förändring, lyx utan åthävor och en lite bättre vardag inom räckhåll, att slänga ner i korgen på Ica.

söndag 8 februari 2015

Frigolit - en kärlekshistoria

Det är söndag i Falköping och en vecka har gått sedan jag och A flyttade in i vårt nya hem. Under de tre månader som föregick flytten besvarade jag följande frågor – i ungefär samma följd – uppskattningsvis 135 gånger:

1. Har ni hittat en lägenhet?
2. Vart ligger den?
3. Är den fin?
4. Hur stor är den?

Frågorna 1, 2 och 4 har besvarats med lätthet och på följande sätt: "Ja", "nära järnvägsstationen" och "80 kvadrat, en tvåa eller trea med kokvrå, det beror på hur man ser det". Fråga nummer 3 har däremot besvarats med viss möda, eftersom jag har velat beskriva lägenhetens charm utan att låta skrytsam eller (alltför) exalterad. Så småningom hittade jag ett par formuleringar som kändes rätt och återanvände dem så ofta jag fick tillfälle. Lägenheten var belägen i "ett vackert hus som byggdes 1924" och var därmed "gammal och fin" med "stora fönster", "högt i tak", "fina trägolv" och "stukatur". Det sista ordet missade jag aldrig. Inte en enda gång. Reaktionen jag eftersträvade var en trånande blick och illa dold avundsjuka. Några gånger lyckades jag. Ibland lade jag till: "Synd bara att de kastat ut kakelugnen – man ser på golvet att det har funnits en".

Efter tolv veckors olidlig väntan flyttar vi in. Möblerar! Inreder! Hänger upp tavlor och diskborstar! Och jag dansar fram på de vidsträckta golven med armarna i luften, woow woow woow! Äntligen på plats i mitt alldeles egna äldre-men-charmigt-genuina hem där väggarna är vita (nåja) och bjälklaget sviktar som en bongotrumma! Lyckan är total.

Jag befinner mig i sovrummet när det händer. Från vardagsrummet kommer ett "VA?!" följt av ett förvirrat skratt. Jag släpper gardinstången på sängen och går ut till A, som står på en stege med en lampa i handen. Han pekar på rosetten i taket, det vill säga stukaturen som omgärdar lampkroken, och säger: det är frigolit.

Så är det. Lägenhetens enda rosett ("stukatuuurer!") är sannolikt uppsatt med dubbelhäftande tejp. Golven ("stooora trääägolv!") visar sig vara ett vanligt brädgolv som förmodligen tillbringat de senaste femtio åren under en heltäckande plastmatta. Och senast igår hade en kär gäst vänligheten att upplysa mig om att stenplattan som är nedsänkt i golvet vid ett hörn av vardagsrummet (och som i min föreställningsvärld var en kvarleva från den kakelugn som installerades där 1924), består av ett material som är typiskt för trapphus i offentliga byggnader från 70-talet.

En skulle kunna gråta. Identifiera sig med Peter Jöbacks Guldet blev till sand (ååÅÅÅÅÅ KRISTINA!!") och känna besvikelsen rulla runt i kroppen. Men va fan. När gästen åkt hem steppar jag in i köket och plockar fram listan på saker vi ska köpa. Det saknas en frigolitrosett i sovrummet.


fredag 6 februari 2015

Att gå ur bild

I tisdags gick jag för att handla mat i vår lokala Ica-butik för första gången. En tanke som slog mig mellan brödhyllan och mjölkkylen var att det kändes som om jag befann mig "någon annanstans". Jag var visserligen där – på Ica i Falköping, mellan brödhyllan och mjölkkylen – men mitt liv var någon annanstans. Ungefär som om jag försvunnit från en pågående talkshow. Kamerorna fortsätter blinka rött och scriptan gapar på bildproducenten "FYLL IN! FYLL IN!" (eller annan term som indikerar att det är dags att kasta på en serie arkivbilder med Göteborgs gatuliv i allmänhet). Jag är utanför bild. En förrymd fånge som blir lycklig av att än en gång få se allt för första gången (en brödhylla! en mjölkkyl!). Främmande müslisorter, gator, hus, dialekter, fiskbilar, torgmarknader, horisonter. Men i ögonvrån rullas mixerbordet fram.

torsdag 5 februari 2015

Buss 302

Så, till sist, tre dagar efter utlovad premiär, skriver jag. Just nu från busskuren vid Falköpings resecentrum, i väntan på Buss 302 mot Tidaholm, avgångstid 7:35. Promenaden hit tar fyra minuter på asfalt och sex i snömodd. På vägen passerar jag Systrarnas Konditori (tar enbart kontanter), pensionärsfiket Hjorten (där man får slå sig in för att få plats när det är Bingokväll), Maxi My Mat (vars formpressade plastskyltar alltjämt glittrar "MERRY X-MAS!"), Amaryllis ("Blommor för alla tillfällen"), Sun City (solariekedja med filialer i Falköping, Skövde, Mariestad och Götene) och Hotell Ranten ("Ett järnvägshotell som lever vidare" där veckans affärslunch inleds med en räkbakelse på salladsbädd med fikoncreme).

Sträckan Falköpings resecentrum – Tidaholm busstation tar 37 minuter i teorin. Igår tog det närmare en timma eftersom bussen gick sönder i Leaby. Motorn skrek och flämtade som en elefant i sorg, men bussen stod där den stod. Passagerarna - fyra stycken - kastade ängsliga blickar på varandra, men sa ingenting. Jag flyttade mig närmare dörren för att komma ut först i händelse av explosiv brand och bestämde mig för att det var "fläktremmen som gått av". Källa till kunskap: Sällskapsresan två: Snowroller. 

När ersättningsbussen kom ställde sig chauffören upp och bedyrade att "det inte var hans fel" att bussen gått sönder. "Det är ingen fara alls!" ropade jag tillbaka, och hörde att min röst var sträv och hård, trots att min avsikt var att låta som en erfaren barnmorska, det vill säga varm och övertygande. Kände mig som en ond människa. 

Bloggens första inlägg avslutas i värmen på Tidaholms busstation. Härifrån tar det sju minuter att gå till jobbet, via torget och stadens enda affärsgata. Så, Falköping-Tidaholm-Falköping, där har ni själva inramningen, grundstrukturen, för mina dagar på landsbygden. Återstår bara att fylla den med innehåll. Välkommen!