söndag 24 januari 2016

Farväl Falköping

Nyss var det augusti. Vad gör vi hela hösten? Hukar framför Hemnet. Går på husvisningar. Läser prospekt, besiktningsprotokoll, energideklarationer. Lär oss om nocktätning, godtagbara fukthalter i trävirke, vikten av friskluftventiler och det tveksamma i att inreda en källare med organiska material. Trasslar in oss i drömmen om det perfekta huset.

Tittar på en välplanerad 70-talsvilla på en tomt så snålt tilltagen att det precis går att runda huset med en gräsklippare. Därefter ett praktiskt suterränghus med bodega på bottenplan och ihålig själ.

Två veckor ägnar vi åt att bosätta oss känslomässigt i en enorm sekelskiftesvilla med gedigna snickerier, sönderfallande eternitplattor och förtvivlade avloppsrör. Släpper taget motvilligt och mumlar en tyst bön om att de nya ägarna ska ta hand om huset väl. 

Nåväl. En vacker torsdagskväll kör vi ut på landsbygden mellan Falköping och Tidaholm för att kika på ett avlägset torp. Men så fint! En gammal stuga med vackert tegeltak. Fruktträd i trädgården och utsikt mot en vidsträckt veteåker. Här vill man vara. Men får vi plats? Ja - om vi magasinerar hälften av allt vi äger. På vägen hem möter vi en älg i skymningen.

I oktober fastnar vi för en charmig 50-talsvilla vars öppna spis aldrig blivit använd (”pappas ögonsten”), men förlorar budgivningen efter tre dagars krig per sms. Näst intill pliktskyldigt tittar vi på ett 60-talshus som renoverats till oigenkännlighet och utrustats med en vulgär hemmabiograf med "riktiga biosäten" i källaren. Lämnar med munnen stängd och utan att se mig om. Hu. Så. Hemskt.

Så mycket som måste stämma! Läget planlösningen trädgården stilen skicket känslan priset. Tvivlet sväljer mig hel: kommer vi någonsin hitta ett hus som vi verkligen vill ha och dessutom vinna budgivningen? Är det ens teoretiskt möjligt? Bestämmer oss för att ta en paus från mäklargodis, vidvinkelbilder och plasttossor. Avgifta oss från Hemnet. Tänka på annat.

Men - hur var det med torpet utanför Tidaholm, det lilla charmiga? Måste vi verkligen ha en villa att bo i? Kunde vi inte ha en… sommarstuga, i grannkommunen? Ja, varför inte.

Det är frost när vi kommer, och kallt. Mäklaren har tänt ett stearinljus, lampor saknas. Huset ligger i utkanten av en kyrkby och har stått på samma plats i minst hundra år. Dessförinnan stod det någon annanstans, oklart var. Sextiotvå timrade faluröda kvadratmeter och en trädgård som snart blir en ramsa att klamra sig fast vid i vintermörkret: vinbär - krusbär - klarbär - krikon - päron - kamomill och rosorna vid vedboden,  vinbär - krusbär - klarbär - krikon - päron...

Det blir vårt - det blir verkligen det! Inklusive yxan, huggkubben och veden. Förra helgen tände vi vår första brasa och sedan dess står Falköping inte längre i centrum. Bloggen hade kunnat byta namn, men den väljer att inse sig besegrad, omsprungen och inaktuell. Samtidigt i Falköping är från och med nu ett avslutat kapitel. Tack för att du läst! 


måndag 9 november 2015

Den som törs

Vi har slagit oss ner i matsalen och fått in ett glas vin. Vid bordet bredvid ett omaka par. Hon kan vara  bibliotekarie, han mellanchef i tillverkningsindustrin. I övrigt tomt. De talar med dämpade röster. Vi också. Självmedvetet raka i ryggen. Besticken klirrar.


Ett nytt sällskap gör entré. Fyra personer. Först går en kvinna med grå page och klarröda glasögonbågar. Med hög och klar röst säger hon, medan hon kryssar fram mellan borden: hej alla människor!

Vad får hon till svar? Ett mummel, ett humm, en nick. Vaga ljud och lyfta ögonbryn från människor som gått in för att ignorera varandra, diskret men bestämt.

Fler middagsgäster anländer. Ljudnivån stiger. Mina axlar sjunker ner. Äntligen kan man prata obehindrat. 
Nu kommer kocken ut. Hej kocken! Det är kvinnan i glasögon som vill berömma maten, potatis- och mozzarellaterrinen som var särskilt fin. Kocken ser glad ut. Till och med stolt? Det omaka paret vill också ge beröm, därefter det äldre paret längst in i hörnet. Tack tack säger kocken och bockar med händerna bakom ryggen. Tack tack, till höger och vänster när han går genom matsalen. 



Hej alla människor! Vem vill inte vara sådan? Den som törs uppmärksamma andras närvaro och annonsera sin egen.


Hej alla människor.
Så enkelt.

Så svårt.


lördag 7 november 2015

Komplicerade sopor


Står i badrummet med ena foten på toalocket och den andra på våtmattan. Redo, med rakskum "för kvinnor" (dont't get me started) och rakhyvel för engångsbruk (ja, även jag). Trycker in den lilla fjongen på munstycket och drar en elegant linje längs med vaden. Förväntar mig en blå sträng av kemisk gegga. Får ett sprutt och ett pys. Löddret, som följt mig genom livet sedan 1999, är slut.


Under diskbänken har vi en särskild påse för Komplicerade Sopor. Här hamnar de (alldeles för många) förpackningar och prylar som sopstationen vid fotbollsplanen inte rår på. Raklöddret för kvinnor – en metalltub med drivgas och kemikalier toppat med ett fastgjutet munstycke av plast – blir både vidunder och praktexemplar i denna samling av dåliga samveten.

Blir sedan stående i köket. Glömmer hårväxten och rakhyveln och den nära förestående weekendresan med offentligt bastubad. Tänker på komplicerade sopor. Som rasslande skräppåse och som metafor. Känner tacksamhet för den kommunala återvinningscentralen som tar emot och, åtminstone i symbolisk mening, tar över ansvaret för de giftiga konsekvenserna av min livsföring. De andra, verkligt komplicerade restprodukterna av ett levt liv, det känslomässigt radioaktiva, är desto svårare att bli av med och låter sig inte lämpas över på någon annan. Möjligen kan det spridas ut till fler men inte samlas ihop och lämnas bort.

De riktigt komplicerade soporna måste vi själva bryta ner. Vara våra egna komposter. Överfulla av uttjänt kärnbränsle och självlysande i trehundratusen år.

onsdag 12 augusti 2015

Född för gammal för att vara ung

På väg mot Paris stannar vi en natt i Hamburg och bor på Generator Hostel, en kedja med filialer i en rad europeiska storstäder. Bakom receptionisten hänger en skärm som loopar musiklagd extremsport; hopp med motorcross i ökenlandskap, volter med snowboards och surfbrädor. Längre in i lokalen finns en "chill out area" där unga män samlats kring är det ett flipperspel eller biljardbord? På väggen ett anslag med texten "Rule number one is HAVE FUN!". Jag känner mig som 100 år.

Detta intensivt exponerade ungdomstema kommer inte som en överraskning. Första gången jag bodde på Generator var 2003, i London. Jag var 17 år och för ung för att delta i organiserade pubcrawls. Ändå kände jag mig redan för gammal, inte för barer och nattliv, men för att vara en sådan "ungdom" som Generator vänder sig till.

Nyckelordet i den ungdomsdiskurs som företaget har gjort till sitt varumärke är just fun. Gärna skrivet i versaler ("FUN") följt av flera utropstecken ("FUN!!!"). Enligt FUN!!!-diskursen bör unga människor vara glada och ägna sig åt bekymmersfri konsumtion, galna fester och intensivt umgänge med andra unga människor, gärna främlingar, på ett härligt spontant sätt. Vad som inte riktigt passar in är att vara allvarlig politisk, ifrågasättande, intresserad av samhällsfrågor, intellektuellt nyfiken. Gärna ekonomiskt bortskämd, men inte filosofiskt missnöjd.

I drygt 15 år har jag hävdat att det kommer passa mig perfekt att vara 35 och äldre. Först då kommer min ålder att matcha min personlighet fullt ut. Äntligen blir det fullständigt legitimt att spara kvitton och kräva sin rätt som konsument. Vara allvarligt bekymrad över världens tillstånd och noga studera brandutgångarna på hotell där första regeln inte är att ha kul, utan att hänga upp handdukarna så att de inte tvättas i onödan. Jag har nyss fyllt 29. I can't wait.

lördag 8 augusti 2015

När konsten får sista ordet

Vi tar tåget till Paris, går till Centre Pompidou och ser en utställning med Mona Hatoum. I ett rum ligger klumpar av rött glas i burar av armeringsjärn. Det kan vara organ eller värkande hjärtan som vill pressa sig igenom våldsamma barriärer eller känslor som gömts undan men sipprar ut. Verket är typiskt för utställningen där en lång rad installationer tecknar in-your-face-budskap om våld, makt, gränser och skörhet. Det är vackert, starkt och förmedlat med en felfri finish och smartness som pekar mot reklam och industriell rationalitet.

I ett annat rum ligger tusentals glaspärlor utplacerade som en världskarta på golvet. En man i bekväma chinos och sandaler går obekymrat förbi den diskreta avspärrningen och får öar i Karibien att rulla ut i Atlanten. En vakt ropar och gestikulerar: Monsieur! Monsieur! Mannen ser sig förvirrat omkring och tassar sedan skamset ut ur världshavet.

I katalogen läser jag att verket handlar om politisk instabilitet. Det skisserar gränser mellan hav och land som vi är vana att se dem, men ligger inte fast och kan när som helst glida iväg. Museets besökare kommer därför, avsiktligt eller av misstag, att påverka världen när de passerar genom den/utställningen. Vakten sitter där hon sitter. Vakar över rummets gränser som vakter gör, och avkräver oss disciplin och självkontroll. Men Mona Hatoum får sista ordet.

Vi blir kvar länge. Försjunker i verkens metaforer och hänvisningar framåt och bakåt i tiden; mot allt vi ärvt av hjärtlös ingenjörskonst och kustlinjer som glöder i neon medan glaciärer smälter. Efteråt köper vi vykort för att minnas och svär över det ohederliga priset på en kopp kaffe, på Centre Pompidou i Paris.

torsdag 6 augusti 2015

Tankar om omtanke och kommunikation

Arazo Arif skriver i Feministiskt Perspektiv (150804) att hon undrar vad som är den tvåsamma relationens mening och funktion - "Om den hindrar dig från att känna dig trygg och älskad för hela den människa du är, med alla dina behov som förändras över tid". Här är mitt svar.

Den tvåsamma relationens mening och funktion är inte att förse en individ med alla känslor hen någonsin kan ha behov av - för detta kan det krävas många relationer, samtidigt. Meningen är att vara tillsammans och få möjlighet att bry sig om en annan människa som också bryr sig om en själv. Meningen är att få och ge omsorg.

En kärleksrelation mellan två personer måste inte bli en tvångströja och den måste inte innebära outtalade krav och anklagelser. Den kan innebära kommunikation med vilja att förstå, växande självinsikt och omtanke om den andra. Det är möjligt att prata om hur en vill ha det, till exempel om hur ofta och på vilka sätt en vill umgås tillsammans, med andra eller gemensamt med många andra människor. Det går att komma överens om hur olika behov, intressen och önskemål ska tas om hand - och ändra sig om det inte fungerar. Det krävs ömsesidig respekt och insikt om att det som är befriande för mig kan vara begränsande för den andra - och förmåga att hantera detta med omtanke om varandra.

Det finns inte heller något som säger att en relation som inte är tvåsam - eller en tvåsamhet som inte inkluderar sex - är mer eller mindre "ofri" än en "sexuell tvåsamhet". En vänskapsrelation, syskonrelation eller barn-förälder-relation kan vara nog så förtryckande, våldsam och full av orimliga krav på lojalitet, lydnad och självförnekelse.

En kultur som ställer särskilda förväntningar eller villkor på sexuella tvåsamhetsrelationer medför att det krävs mycket kommunikation och lyhördhet för att se varandra, bortom de förväntningar vi "lär oss" att ha på en kärlekspartner. Men. Det är inte formen för relationen som avgör hur vi mår, det är innehållet och på vilka sätt vi visar omsorg för oss själva och varandra.

onsdag 5 augusti 2015

Arbetet i Aachen

Den tyska staden Aachen ligger i mellersta Tyskland nära gränsen mot Holland. Hit kommer vi med direkttåg från Paris. Promenerar, besöker museer, domkyrkan, stadsparken. Vädret växlar mellan solsken med kvav värme och snålblåst med vertikalt finmaskigt regn. Vi försöker vara stoiska och hålla fast vid våra planer. Gå ner på stan trots att vi hellre vill ligga kvar på sängen med varsin bok och en påse tortillachips. På kvällarna kan vi inte låta bli att räkna upp vad vi gjort under dagen och  ge oss själva ett värderande omdöme. "Bra jobbat idag!" eller nått i den stilen.

Vi äter middag och tar en öl. Vad sen? Affärerna har stängt. Gatorna ligger öde. Någonstans spelas levande musik för en glad publik. Det låter som ölsejdlar, grovhuggen inredning och 50 plus. Ljuden studsar mellan de höga stenhusen i gränderna. En stund letar vi efter en möjlig fortsättning på kvällen - det är inte ens mörkt ännu, och regnet lättar säkert snart - men vill inte ha mer alkohol, glass eller kaffe och hittar ingen anledning att inte gå hem. Det är ett misslyckande, så känns det, och en röst i mitt huvud säger: åkte ni hela vägen hit för att sova bort sommarnatten?! 

Det är en anklagande rastlös röst som vill och orkar allt. Vem tillhör den? Förmodligen flera. Det är ekot från visselpipor och stämpelklockor. Arvet från generationer av duktiga mänskor som huggit i oavsett. Den tomma ångesten i konsumenten som ålagts att leva livet till 150 procent. 

Om och om igen måste jag påminna mig om att det är vi som bestämmer, att vi gör som vi vill. Om och om igen omvandlar jag resan, ja hela min tillvaro, till ett arbete. Jag planerar, utför, avbryter, återupptar och värderar min insats kontinuerligt. Känner mig nyttig eller onyttig, beroende på. Arbetar genom mig Europa som om arbete var den enda form av existens jag var förmögen till, semester ett okänt fenomen. Det är en deprimerande tanke.